Pôrtet är en donation av Anna Sundström, Enskogen.
År 1822 upprustades pôrtet av "Pilt-Hans" för att bli bostad åt hans förskjutna dotter Carin och hennes nyfödda barn Kerstin. Det är troligt att huset då delades av i ett rum med öppen spis och en liten del fick bli gethus. I gethuset finns fortfarande laven kvar där barnen fick sova och njuta av värmen ifrån getterna.
Av Kerstins tre döttrar fick Carin (1854-1937) ärva pôrtet. Hennes son Erik drabbades i sin ungdom av en svår sjukdom och förlorade hörseln. Han fick heta "Döven" livet igenom. I pôrtet bodde han ensam efter moderns död med endast några getter som sällskap.
Pôrtet, som det nu står i brinken mot Vallabron är ett synligt bevis på hur fattiga och utslagna människor kunde få leva och dela husrum med djuren ännu i mitten av vårt århundrade."
Från: http://www.farila.nu/Hembygd/finnporte.htm
Nedtecknat av John G Åslund, Tallåsen i Ljusdalsposten antagligen vid hans död
"Det vilar många minnen kring stugan i utkanten av byn. "Sö i Fäxet" kallades den och var en s k gammeljäntstuga eller en "lott" för en dotter från hemmanet när ombyte av ägare skett från far till son.
I den lilla stugan växte Erik Olov Olsson, Enskogen i Färila, upp. En sjukkdom i barnaåren gjorde honom blind på ett öga och nästan helt döv. Vi gick i skolan tillsammans. Han hade en bra begåvning men för honom liksom för mig fanns det små möjligheter till utbildning. Det blev skogen och flottningen som fick ge honom liksom oss andra vårt levebröd.
Efter moderns bortgång blev han ensam. De sista åren bodde han på vårdhemmet i Färila, ensam och sist i sitt släktled. Längtan till stugan intill Enskogskullen var emellertid stark och när han orkade under sommartid åkte han dit.
Nu är Erik borta men minnet efter en gedigen personlighet lever kvar i byn. Stugan är ett minne från min barndom och lekkamraten får nu sin sista vila i frid."
